Sång från utkanten

Vi kom bara fram till den yttersta änden
Av stans jord och jurisdiktion
I bergen på tomter med låga arrenden
Där smällde vi upp våra bon

Om gatubelysning och avlopp och brunnar
Fick vi böna i år efter år
Och kyla och armod och hungriga munnar
Bestämde den värld som blev vår

Och virket och vattnet och tvätten och veden
All nödtorft som vi måste ha
Som vi släpa på stigarna på Hagaheden
Till Landalas berg varje dag

Men mitt i den fattigdom som vi bebodde
Fanns ändå små segrar som vanns
När vi stretade på, och vi knoga och gnodde
Dom tider när arbete fanns

Vi tog det vi kunde ta med och begav oss
Dit utkomst och hopp stod att få
Och fast ingen egentligen vill veta av oss
Så behöver dom oss här ändå
Så vi kommer, vi kommer
Vi fortsätter komma
Och sången från utkanten tar aldrig slut

Som tvätterskor offrade kvinnorna ryggen
Åt bättre familjer i stan
Och karlarna slet på verkstäder och byggen
En tolv, tretton timmar om dan

Men dom finare innanför vallgraven tyckte
Att vi mest var avskrap och smolk
Vi bar på ett grundmurat, seglivat rykte
Som farligt och oredligt folk

Jo, visst har man sett en och annan förfalla
Till tjyvnad och vilt superi
Men mer anmärkningsvärt är väl att nästan alla
Gick sådana öden förbi

Men trots tadlet och nedlåtenheten och rykten
Och dom klokas moralkanonad
Är det i alla fall ändå vi som har byggt den,
Denna jävla, välsignade stad.

Vi tog det vi kunde ta med och begav oss
Dit utkomst och hopp stod att få
Och fast ingen egentligen vill veta av oss
Så behöver dom oss här ändå
SÅ vi kommer, vi kommer
Vi fortsätter komma
Och sången från utkanten tar aldrig slut