Klyschan

Det var du och jag mot världen, det är väll så det brukar va
En gamal klyscha om ett kärleksideal.
Med rosa moln kring huvut, tingeling och tralala,
dansade vi runt på varsinn hembyggd pidestal.
Vi gjorde allt man skulle göra, gjorde allt och lite till,
vi dansa barfota i centrum, mitt på dan.
Måla tavlor till varandra, bada nakna i april
och gav bort prästkragar till främlingar på stan.
Och vi gav smeknamn till varandra, ingen annan visste om,
och klippte samma skitfula frisyr.
Det var rosa moln i dimmor, hej och hå och en flaska rom,
och hela livet var ett vackert äventyr.

Sen kom en annan man emellan, ja de gör ju gärna det,
det var säkert inget jättelätt beslut.
Men du förklarade för mig, på nått slags trend-riktigt café
att även vackra sagor har ett slut.
Och sen blev du bekant med rädsla, när jag blev vän med våld,
inte mot dig men allting annat jag kom åt.
Jag dränkte mig i blod, jag skrek att kärleken är såld
och spydde upp en ocean av eld och gråt.
Men tårarna blev tyst när ni blev vi, vi blev jag
på det hela var det nog ett riktigt val.
För han var lugn och hade självdistans och eget företag
men inte fan var ni nått kärleks ideal.

Och tiden vandra vidare, som den som oftast gör,
du klippte page, jag lät raka av mitt hår.
Det blev en strid mellan klyschén att gammal kärlek aldrig dör
och den att tiden skulle läka alla sår.
Och tystnaden blev glömska, och vi som folk är mest:
Jag blev vulgär och dum och du blev stel och pryd.
Du gick en datakurs på comvux, jag på fotbol och på fest,
med varsinn fejkad cynisk storstads attityd.
Och du skiljde dig från honom efter mindre än ett år,
och flydde upp till Norrland straxt därpå.
Till en folkhögskolekurs i artdirecting och dekor
och jag tog det som ett slutgiltigt hejdå.

Men så möttes vi av slumpen, ja det är väll sånt som sker
nu står du mitt emot mig här igen.
Och fast vi inte setts på åtta år, kanske mer,
känns det plötsligt inte särskilt längesen.
Och du och jag är inte gamla, inte heller särskilt unga,
ifall vi har blivit vuxna vette fan.
Men visst borde vi förmå, fast hela världen börjat gunga
att träffas i trekvart nånstans på stan.
Och jag lovade mig själv att vara ödmjuk, social,
låta det gamla va begravet, cool och kall.
Men jag ser ju vad du tänker, fan, du ger mig inget val,
nu kommer allting upp i alla fall.

För du har fyra tusen sorger, i din himmelsblåa blick
och en doft av bortglömd längtan i ditt hår.
och dina axlar tyngs av saknad, över allt du aldrig fick
och vreden över allt du aldrig får.
Och dina bleka läppar darrar, av allt du aldrig sa,
dina händer av allt du aldrig gjort.
Och av en känsla att du blivit allt du aldrig ville va,
och av att hela livet gått för fort.
Och du har färgat dina kläder, i förbittrad ensamhet
som ifall inget gick att göra nånting åt.
Och du gömmer dig för världen som en vacker hemlighet
men dränker din skönhet i gråt!

Men jag vill sy dig en klänning av färggranna, barnsliga drömmar.
Jag vill fästa en prästkragekrans, i ditt mörkbruna hår!
Jag vill sy utav stjärnfall med månljus som glimmande sömmar.
Jag vill tala i svart och i vitt, på ett språk du förstår.
Jag vill att du sjunger för mig, om en odödlig lycka, min kära!
Sjung berusat, förtjusat, om allting vi trodde vi glömt.
Jag har korsat ett hav utan sorg, för att vara dig nära!
För att hålla dig hårt, för att hålla dig varsamt och ömt.

Och rör du mig vid handen, är det handen som jag minns,
darrande, prinsesslik öm, och vit.
Och ifall kärleksidealet över huvudtaget finns
så tror jag faktiskt vi kan hitta dit.
Det kan va du och jag mot världen
som det alltid vart, förståss.
Med rosa moln i dimmor, älvor, troll.
Och att vi vandrat klyschan runt
och många gjort det före oss.
Det kommer inte spela någon roll.