I Nöd Och I Lust

Jag satt en dag på stans café, och ett par satt strax bredvid.
Jag kunde inte undgå att höra,
Vad dom satt och pratade om, orden liksom bara kom
förbi mitt öra.
Han sa finns det inte något sätt? Vi får ej ge upp så lätt.
Kan vi inte glömma och förlåta?
Men hon bara sa, det finns inga känslor kvar
Och han började gråta, och sa

I nöd och i lust, det sa vi båda.
I nöd och i lust, det har vi lovat.

Jag såg i ena ögonvrån. Hon reste sig och gick ifrån,
och lämnade honom bakom sig.
Kaffekoppen den stod kvar. Han blev lämnad utan svar,
och tystnade sakta.
Och såg hennes bestämda steg, när hon hastigt gick sin väg.
Han tog upp en näsduk ur fickan.
Sedan såg han sig omkring, men han såg nog ingenting,
För tårar skymde. Han sa

I nöd och i lust, det sa vi båda
I nöd och i lust, det har vi lovat.

Jag reste mig och skulle gå, då frågade han kan du förstå,
finns det nåt' man aldrig kan förlåta?
Kan man lova evighet, när man nästan aldrig vet
vad livet gömmer?
Men kärlek är en dyrbar skatt, och det är så viktigt att
Du aldrig någonsin tar den för given.
Så var rädd om det du har, annars får du inget kvar,
och håll ditt löfte!

I nöd och i lust, det sa vi båda.
I nöd och i lust, det har vi lovat.

I nöd och i lust, i nöd och i lust, i nöd och i lust.