Du kommer aldrig få se mig

Hon var kall som en vinterdag
Hon sa jag fylldena med lust likt ett andetag
Men sen när lusten gick ur fanns det inget kvar
Och på frågan om hur fanns det inget svar

Lagom till hösten hade hennes kärlek dött för mig
Sen skulle lusten fram mot våren blomma upp igen
Men men, jag har med åren blivit smartare
Så jag saknar inte såren som du skapade

Visst är det lustigt när dom återvänder
Och hennes vänner kräver att man ska förlåta henne
Att hon har ändrat sig, och om jag bara låter henne,
Komma tillbaks så ska hon inte va nån dåre längre (aa visst)

Det finns ett ordspråk säger nåt i stil med
"Att den som ingenting vet kommer aldrig känna tvivel"
Du får ta det hur du vill men jag känner de för mycke
Du borde veta vad jag tycker

Jag lämnar skutan me en klump i min hals
Den jag blev utan känner ingenting alls
Har fina minnen men jag känner mig fri
Du kommer aldrig å få se mig nåt mer...

Hon var varm som en sommardag
Hennes värme fick tvivlet å domna av
Jag kände hopp inför livet rätt som det var
Men jag tog inget förgivet, det sån jag va' (you know)

Sen gjorde mörkret sig påmind
Och mitt förflutna fick huvet å slå slint
Efter ett tag börja misstankarna slå blint
Jag tappa bort mig, förtappad och småsint
Jag tycktes se ett mönster som jag hade sett förut
Jag tog logiken till ett fönster å jag kasta de rätt ut
Jag kunde höra när det brast och gick itu
Jag kunde säkert reparerat det men krafterna va slut

Du börja tröttna på mitt märkliga beteende
Det e inget märkligt, men det märktes på ditt leende
Jag kunde förespå beslutet på din kalla blick
Så hårt på slutet att jag tog mitt pick å pack och gick

Jag lämnar skutan med en klump i min hals
Den som blev utan märkte ingenting alls
Har fina minnen å dom kunde blitt fler men,
Jag lämna innan jag blev ett problem

Jag lämnar skutan me en klump i min hals
Den som blev utan märkte ingenting alls
Har fina minnen å dom kunde blitt fler
Jag lämna innan jag blev ett problem

... (Personen du söker kan aldrig mer nås)