Sjön

Sjön låg helt stilla.
Ingen människa var vaken.
Vi sköt ut båten.
Det var brorsan och jag.
Sen rodde han ut oss.
Våra röster försvann.
Dimman och lukten
av fiskfjäll och tjära och dagg.

Vi hade med oss
en termos av plast
och en extra mugg
utöver den som satt fast.

Det var sen där vi två
när vi låg och badade ute på ön
som brorsan sa:
"Det är nåt med dig.
Du ser faktiskt blek ut,
fast det är mitt i sommaren."
Och jag sa:
"Men sluta glo på mig."

Vi for hemåt mot kvällen,
brorsan och jag.
Vi sprang uppför slänten
till stugan där vi var.
På altanen stod mamma
och pratade i telefon.
När hon lagt på luren
ropade, ropade hon.
"Kom hit ungar får ni höra vad det var.
Äldstpojken Johnssons föll ihjäl sig idag.
Inte ner för ett stup.
Inte ner från en bro.
Utan från vattentornets topp
hade han slängt sig ut
hade han slängt sig ut.
Mamma sa:
"Varför i all fridens dar?"

Och pappa kollade upp
från sin tidning och sa:
"Av den där släkten
blir det aldrig nåt bra!"

Och mamma sa:
"Hörrudu!"
Och sen sa hon:
"Vi ska käka nu."
Men jag, jag sprang ner till båten igen
och sköt ut den från land.
Åran låg redan i min hand
när mamma ropade efter mig.
Inte fanns det någonstans.
Inte fanns det någonstans.
Inte fanns det någonstans
nån tröst för mig.
Mitt hjärta i brand.
Mitt hjärta i brand.
Mina tårar i sjön.
Mina tårar i.
Mina tårar i sjön.

Brorsan visslade
till mig från stranden.
Gjorde en rörelse
längs munnen med handen,
alltså så där som
när ett blixtlås stängs
och sen sådär som
som när en
nyckel slängs.