Blues för krismedvetna

När jag vaknade i morse var hela verkligheten grå.
Jag vet inte om jag någonsin tillförne lidit så.
Feber, huvudvärk och ångest; kunde inte ta mig ut.
Det är krismedvetandet. Nu har det drabbat mig till slut.
Som en farsot har det spritt sig i vår trygga trappuppgång.
Ingen undgår Ödet. Jag bekänner i förkrosselse att jag syndat svårt:
att jag var ett särintresse. Jag har kapat åt mig förmåner, jag ser det tydligt nu:
jag var sjukskriven i fjorton dagar våren åttiosju.
Där jag snubblar fram på torgen, fylld av ruelse och skam
det finns ingen som kan nå mig, inte ens per telegram.

Att min ondska var så avgrundsdjup! Förstockad som en sten
såg jag aldrig att offentligsektorn var ett satans sken.
Hur min själ marteras! Nåd! Jag måste få absolution!
Kan man söka audiens inför den höga kommission?
Herre Mammon, som en mask i stoftet tillstår jag mitt brott:
Det är jag som förorsakat detta budgetunderskott.

Jag vill göra gott det onda. Jag vill sona mina fel.
Jag vill prisa marknadskrafterna med sång och strängaspel.
Jag vill kämpa för det rätta. Först i striden vill jag gå
för en svångrem åt de många och en fallskärm åt de få.
Rensa alla transfereringar, likt Augiastallets träck!
Herr professor, se med misskund på min aska och min säck!

Tack för insikt! Heligt ekonomismens episkopat!
Inneslut i nåd i Ljusets Riddarvakt en fotsoldat!
Krossa kravmaskiner i extas och under glada rop!
Vi ska gå den enda vägen, gå i takt, och allihop!
Vi ska gå i pliktens glädje, ut i mörkret, vart det bär!
Vi ska alla gå tillsammans! Flagellanter! Samlens här!