Fyrvaktarens dotter

Hon föddes i kostern, på väg in mot land
Liten och tunn, i bränningens kittel.
Stormarna hälsade henne till livet,
Men moderns själ bar dom till himlen.
Och klockorna sjöng i Dyrö församling,
De ringde för fyrvaktarns dotter.

Fyrvaktarn vigde sin hustru i jord,
Och dottern till livet på Hamneskärs fyr.
Han fostrade henne till tro och till fruktan,
för havet som tog hennes mor,
Hon glömmer ej klangen, från klockan i Dyrö,
Den ringer för fyrvaktarns dotter.

Ensam och tyst, går hon där med sin dröm,
liten och blek, i dyningens skuggor.
Hon lyssnar till sången som bara hon hör,
Det blåser en vind, från de stora haven.
och klockbojen hörs bortom dimman,
Den ringer för fyrvaktarns dotter.

Vårstorm och höststorm, åren flyr bort,
Fadern blir gammal, och dottern en kvinna.
Friarna kommer i båtar från land,
Hon tvekar tills slutligen en får ett ja.
Erik från Rönnäng får lyckan att skänka,
Ringen till fyrvaktarns dotter.

Fyrvaktarn seglar sin dotter mot land,
till bröllop i vårstormens hotfulla dån.
Blicken har skumnat, han ser inte brottet,
Kosten går under, ett skrik genom stormen.
Och klockorna hörs, bak från kyrkan i Dyrö,
De ringer för fyrvaktarns dotter.