Först när korthusen rasar kan vi börja spela

Först när korthusen rasar kan vi börja spela

Vi knuffas in i fållor och vi går till våra bås
Det är tryggt med gamla vanor om än bakom bom och lås
Och det verkar som om inget annat spelar någon roll
Än att man passar in och inte tappar nån kontroll

Men om jag tappar bort mig själv blir det så tomt inuti
Jag blir till slut en skugga av den jag skulle bli
Vi föddes ju till friheten, hur blev man sen en träl
Som irrande fick jaga sin förlorade själ

Åh jag minns att det var svårt att finna vila någonstans
Man höll ihop sin värld i en slags terrorbalans
Snärjde in sig själv men höll fasaden utåt fin
Och innanför satt längtan i en vacklande ruin
Men den dag det brast, när det tog slut på energin
Så var det genom sprickorna som ljuset lyste in

Först när korthusen rasar kan vi börja spela
Då ser jag vad jag har, vem jag är och har för chans
Först när korthusen rasar kan vi ge och dela
När färgerna vaknar och bjuder upp till dans

Jag står och ser på världen nu ur annat perspektiv
Det var tungt att ro i motvind men man blev ju kreativ
Nu vill jag drömma, känna tillit, jag vill släppa tanken fri
Jag vill att du ska finna egna ord och egen poesi

Ja jag vill låta barnet leva, jag vill bli en lycko-fé
Med kärleken som bränsle vill jag sväva ut och ge
Jag vill tina frusna källor, se dom dansa glatt igen
Himlen är oändlig, jorden är vår bästa vän

Må så vara att du klantar dig och snavar lite grann
Huvudsaken är att du trots allt kan vara sann
Du är du och jag är jag, var och en av oss unik
Men våra steg mot jorden blir till unison musik
Vi är bara människor, den saken är helt klar
För övrigt bjuder livet sällan några färdiga svar

Först när korthusen rasar kan vi börja spela
Då ser jag vad jag har, vem jag är och har för chans
Först när korthusen rasar kan vi ge och dela
När färgerna vaknar och bjuder upp till dans