Nattlig episod med alkemisten karl marx

Vad är det för buller som hörs i garaget så här under nattens mörkaste timmar?
kan det vara Marx som envisas med sina alkemistiska experiment?
han försöker göra guld, men allt är inte guld som glimmar
jag sitter med ragnarök i mitt glas som om ingenting hade hänt

Det piper i trädens kronor av en aldrig sinande vind
herre gud vad jag fryser inatt, brasan hjälper inte mycket
vad är det för tunga fötter som trampar i cirklar uppe på vind?
vem spelar på pianot i salongen det där förbannade Mozart-stycket?

Att vaska guldkorn ur tidens ström är ett tålamodskrävande knog
man blir gammal och tungsint och ogin och aldrig någonsin blir man rik
och folkskygg blir man, håller sig mest till sitt, är sej själv mer än nog
man möglar i minnen och spindelväv, varenda dag är den andra lik

Det sägs att det skulle vara fegt att fly, att man alltid måste stanna och slåss
men är det nåt det finns för mycket av är det väl hjältar såna som oss
ett skadat djur drar sig alltid undan och slickar sina sår
när vintern kommer går björnen i ide och väntar på nästa vår

Vem tjänar på att man försöker lyfta en sten som man inte rår på?
vem vinner på att man krossas under en börda som är för tung?
ja, inte är det du och de dina, det kan du slå dig i backen på
ibland är det bättre att fly än att illa fäkta och dö som ung

Det finns kattguld som inte är värt mycket mer än en tillfällig ljusreflex
det finns tomma tunnor som bullrar högt, och eldar som falnar och dör
det går inte dra allt över samma kam, det finns lysande lampor som släcks
man får vrida och vända och titta och undra och tänka sig noga för

Dagens lyckliga ögonblick blir till mardröm i morgon dag
man kan inte leva utan att någon blir lessen för det man gör
det går inte vara snäll mot allt och alla i samma andetag
då måste man ljuga och lisma och blunda och det har man ingenting för

Dom historiska fynd som vi krafsat ihop verkar futtiga där dom ligger
detta är alltså allt vi har att vända oss till i vår nöd
vi biktar oss skräckslaget för våra bödlar, vi faller på knä och tigger
men timmen är sen, kan det verkligen räcka att solnedgången är röd?

Vad är det för buller som hörs i garaget så här under nattens mörkaste timmar?
kan det vara Marx som envisas med sina alkemistiska experiment?
han försöker göra guld, men allt är inte guld som glimmar
jag sitter med ragnarök i mitt glas som om ingenting hade hänt

Från stallet stigar änglarnas jublande julesånger mot skyn
i krubban ligger en hotfullt tickande vätebomb
ett flygande tefat fladdrar mot himlen ovanför skogens bryn
och över havet blåser det upp en tromb

Dårar rusar ivrigt in dit inte änglar vågar gå
klädda i kejsarens allra modernaste kläder från topp till tå
och vättarna som bodde under marken har dränkts i ett syndajordiskt fall
varulven sköts med ett silverskott men tycks vara vid liv i alla fall

Att lida skeppsbrott är att börja bygga upp på nytt
den stora masken suger sej upp emot mej
det dåliga samvetets generation har supit sej full och spytt
guldfeberns baksmälla kräver en besk medicin för att lugna ner sej

Stålmannen har dukat under för en laddning kryptonit
och Tarzan, apornas son, har tappat greppet om sin sista lian
bardomens smultronställen har asfalterats för krass profit
barnen i Bullerbyn har kört igång med bordell inni stan

Gå till hotellet där damerna röker Dunhill
fråga i receptionen efter Claude
han för dej till rummet med väggar och tak av speglar och vad du vill
och bjuder på cigarr och grogg och goda råd

Det är inte fult att gråta, det är inte fel att förlåta
det är inte fel att känna, att vara förvirrad, att göra en handling
och lyssnar vi vinden får vi kanske lösningen på en gåta
döden är kanske bara ett annat ord för en form av förvandling

De stora monopolens tid är snart förbi för gott
fast den gudomliga rättvisan ännu är lika med våld och makt
i ögonblick av klarsyn ser vi att vår munterhet blott
är maskerad bitterhet och kallt förakt

Nu samlas alla gamar för att plundra Tutanchamons grav
Nils Holgersson flyger iväg på Leonardo da Vincis mekaniska gås
när rövaren och de fyrtio Ali baborna sist hördes av
gick det rykten att hela den då kända världen skulle förgås

Jag sitter i mitt elfenbenstorn och kliar mina svarta tangenter
och väljer mellan självbedrägeri och hyckleri
det går inte tvätta bort blod med blod ens för duktiga obducenter
det tutar ödsligt från tåget som kör förbi...