En dikt om döden

Att vara kär i livet är mänskans arma lott
En kväll när dagen skymmer försvinner allting bort
Det obegripliga som vi inte kan förstå
Att ljuset sakta slocknar, när mörkret faller på
Ja uträknad är tiden och varje andetag
Den vänder aldrig åter, den dag som var idag

En börda tung att bära, att endast veta att
Det kommer något annat, när dagen blir till natt
Och kanske är det tomhet och kanske är det ljus
Jag söker efter svaret i vindens svaga sus
Men livets stora fråga, det är att våga tro
Att någonstans längs vägen, där ska vi finna ro

Att hålla någons hand i vår otillräcklighet
Kan ge ett skäl att glädjas och känna tacksamhet
I det jag finner trösten, när slutet närmar sig
Att veta att du funnits och varit nära mig
Och minnena av dig de ska alltid finnas kvar
I djupet av mitt hjärta, de minnena jag spar

Och fåglarna de flyger på himlen som förut
De tänker inte alls på att livet ska ta slut