Vår borg en ruin

Som en kniv mot min hud mitt i natten
Är din andedräkts skarpa gestalt
När du yttrar de ord som jag inte förstår
Och som sen ekar sjuhundrafalt
Jag vill packa min väska och fara min kos
Jag vill resa mig upp för att gå
Men stationen är nedlagd
Och krogen har stängt
Och klockan är närmare två, närmare två

Det var vi som betvingade världen
Det var vi som bevisade allt
Det var vi som behärskade vindar och språk
Det var vi som var världshavens salt
Det fanns inget i nuet som kunde gå fel
Vi var starka som urberg och stål
Och jag var väl det stöd
Som du alltid behövt
Och du var mitt livsändamål, mitt livsändamål

Men klandrar du mig så klandrar jag dig
Det är ingenting konstigt med det
En kall reflektion som är alldeles sann:
Jag är ju precis likadan

Vi planerade jämt för vår framtid,
För ett liv som försvann gång på gång
Det fanns ständigt ett "sen" som jag aldrig förstod
Som du göt av armerad betong
Och min vädjan blev alltid en bortkastad gest
Som besvarades tyst med ett grin
För att allting är lönlöst
Och själen är tom
Du kastade pärlor för svin, pärlor för svin

Jag ska lägga dig till mina minnen
Om du gör samma sak för mig sen
Vi kan tiga ihjäl alla ord som vi sagt
Bakom dörren som snart slår igen
Det är synd att vi slutar som främlingar här
Det är skamligt att någonting dör
Vårt hus är en tomhet,
Vår borg en ruin
Och vildkatter slåss utanför, slåss utanför

Men klandrar jag dig så klandrar du mig
Det är ingenting konstigt med det
En kall reflektion som är alldeles sann:
Du är ju precis likadan