Mona-Lisas sista sång

Det var i mörkaste timmen
Du bara stod där en natt
Med den där blicken
Som om du ville få nåt sagt
Det var som om du var nära
Fast det var så längesen nu
Det kändes tomt
Det är konstigt eller hur
Frågan är varför
Finns väl inget riktigt svar
Varför ska man söka
I det som inte finns kvar
Men känslan av att tappa greppet
Av att glömma hur det var
Det kanske handlar om mig själv
Det är svårt att se klart
Det är så mycket jag tänkt
Att jag borde sagt förlåt
Jag vet jag gjorde dig illa
Nu blev det aldrig så
Du hade frågat om jag älskade
Det kunde jag inte svara på
Du hade frågat om du betydde nåt
Jag sa mer än du förstår
En lånad säng i Rannebergen
En madrass på golvet på Torekäll
Jag tror det handlade om oss när jag såg
"Hela världen genom dig"
En nyårsfest i Malmö
Champagne, cigaretter och en bruten arm
Korkar och raketer från balkongen
Mörka blickar och en svartsjuk famn
Din sista sång var redan sjungen
Det här är bara toner från en annan vals
Och toner bleknar alltid undan
Kvar blir inget alls
Det här är rädslan att tappa greppet
Att allt verkligen ska förgå
Om inte jag minns dina tårar
Vem ska minnas dem då
Timmar i telefonen
Gjorde allting mer diffust
Men du vet, minnet sviker mig
Det var så längesen nu
Din glädje var ett vattenfall
Din sorg en väldig flod
Jag fylls av bilder och symboler
När jag tänker på alltihop
Det fanns en oro inom dig
Som jag aldrig förstod mig på
Du bar på en febrig längtan
Den var för stor för oss två
Jag har gjort dig till en saga
Till ett skogsrå mitt i stan
Natten spinner trådar
Gör mig sentimental
Du kom aldrig tillbaka igen
Vad var det du ville mig?
Att du bara var en vanlig människa
Var det det du ville, säg?
Din sista sång var redan sjungen
Det här är bara toner från en gammal vals
Och toner bleknar alltid undan
Kvar blir inget alls