En Gamling

Jag fick bröd, men jag vet icke huru, det kom liksom ovanifrån
Och jag byggde av otäljd furu ett pörte vid Savonaån
Jag åt bark med de mina om våren, och till drick jag tappade sav
Jag timrade giller i snåren och var nöjd med vad Herren gav

Och min ende son han vart bonde, och tog kvinna han liksom jag
Han regerade mest som den onde, och drev drängar med hugg och slag
Och åt mig, som var gammal och styvbent, sa han aldrig ett hugnesamt ord
Fast jag timrat de hus han fått äga, fast jag röjt varje tum av hans jord

Och hans kvinna var vass som en skära, och hans kvinna var kall som is
Och hans kvinna var tröttsam att svära, och hon var min ålders ris
Och en dag stod en kärra på backen, med en hösäck och bräde för två
Och för kärran stod tjugoårs Blacken, och hans man var som aska grå

Och jag tänkte, jag kan väl fråga, vart färden gäller så dags
Men jag ville ändå inte våga att tiga är bäst till lags
Och jag teg och frågade icke, och jag åt min välling i vrån
Och jag hörde på hela timmen, ej ett ord av min ende son

Det var tyst med svära och träta, det var ovant mot andra dar
Och när pojken min slutat äta så sa han, nu åker vi far
Är det högtid? Ska gamlingen åka? Är det andra tider igen
Men en vill inte fråga och bråka, en får veta, får veta sen

Vi stannade här. Jag är gammal, jag orkade ej tala mer
Jag är liknöjd hur dagarna vandra, och hur solen går upp och ner
Men gott är vid fattighusborden får ha som en orubblig tröst
Här är närmare den djupa jorden, och den fattiga skördens höst

På min träbrits drömmer jag vaken, på min träbrits med sparsam halm
Och tung är luften som livet, som mara är nattens kvalm
Och fast han var hård mot far sin, så längtar jag härifrån
Jag längtar att gräva i jorden, åt min hårde, min ende son