Vildrosen

När jag går i skogarnas gömma bland rösen och vildrossnår
Vill tankarna gärna strömma tillbaka, till gångna år
Jag vill minnas de folk som här levat som en gång dessa rösen lagt
Minnas hur flitigt de strävat utan att tack blev dem sagt

Men i rösenas mossiga stenar och i vildrosen sega bark
Finnes något kvar, som förenar minnet av vilja stark
Ty seg som en vildros var tågan hos dem som här bröto mark
I hjärtat trovisst brann lågan förunderligt klar och stark

Här kämpade de för sin föda här redda de en gång sitt bo
De buro sin odlarmöda parad med framtidstro
De fingo se vildmarken blomma efter hårda mödornas år
Men för oss, som nu här komma syns blott rösen och vildmarkssnår

Men i rösenas mossiga stenar och i vildrosen sega bark
Finnes något kvar, som förenar minnet av vilja stark
Ty seg som en vildros var tågan hos dem som här bröto mark
I hjärtat trovisst brann lågan förunderligt klar och stark

Här fostrades döttrar och söner till rediga kvinnor och män
Här knäpptes händer till böner här kvällen var mörk och sen
Sen länge de vilar i kyrkogård åt dem restes ingen minnesvård
Det hade de själva gjort den byggdes i rösen och murar av Sten
Som lagts med möda i solens sken och när kölden knäppte i port
Du nutidsmänniska på irrande färd åt fäderna ägna, som minnesgärd
Blott en fattig, stilla minut stanna ett ögonblick och betnänk
I släktens kedja de vore en länk som var seg och stark höll ut

Men i rösenas mossiga stenar och i vildrosen sega bark
Finnes något kvar, som förenar minnet av vilja stark
Ty seg som en vildros var tågan hos dem som här bröto mark
I hjärtat trovisst brann lågan förunderligt klar och stark

Gå ut bland rösen och vildrossnår och läs i fädernas vackra spår
I de minnen de lämnat kvar då skall du förstå deras kamp och id
Och unna dem vila i stilla frid i jord, som mest stenar bar