Akt ett

Första akten

När barnen skulle leka
Att hela havet storma
Aar det ingen som tveka
I vågorna som Jorma

Han var rädd att spela ut sin roll
Sånt känner alla barn Igen
Han tappade sin kontroll
För att inte förlora den

För att inte stolen bli utan
Och sjunka I vad andra Såg
Så lämnade han skutan
Men på eget bevåg

På ett skepp, på en Lekplats
På en rank och på ett Plank
På denna tog Jorma Avsats
Med huvudet först han Sank

Men barnen bara peka
De sa med hårda ord
Att därnere ligger han Jorma
Skeppsbruten överbord

Inte behövs en livboj
Det är ju skratt, på skoj
En kuling och en koj
Tjo och tjim, skepp ohoj!

Bara vind på ett sund
Och lite blåst I viken
Ändå går han på grund
Och på djupet I små Diken

Under ytan ner I vatten
Försjunken en bit ifrån
Förvrängs barnaskratten
Och låter mer som hån

Skratten blandas till
Sammans med gråten
Jormas tårar vill
Slå runt hela båten

Men så hör han till ett Kall
Från Mor och Far på Botten
Som en blåval I Känslosvall
Så lät de från Skeppsbrotten

Där under ytan lurar
Kallsupen Mor döljer
Den ansamling skurar
Far I strupen nedsköljer

På långt håll hör Jorma Ljuden
Alla rädslor för känslor
Där kan ingen bli Hembjuden
Av fruktan för Människor

Ekolod under hot I Rundgång
Kan ej urskilja skratt Från groll
Dur från moll I tondöv Valsång
Om nån är nära eller Utom räckhåll

Far sa, de är inte som vi
Däruppe sitter de lugnt I Båten
De vet inget om vårt Haveri
Här I drivved och bråten

De drog ut en propp
Sa Far, de länsa dyviken
Ut rann allt vårt hopp
Och in flöt tragiken

Vart har de sänkt Atlantis
Far är grundstött och Sviken
Mor är alltid beredd på Kris
Nynandes på Hajmusiken

Barnen lekte att havet Storma
Vågorna krusiga där Båten låg
Men de Jorma såg var Enorma
Där barn kastas vind för våg

Du väntar som på tur I En kö
Sa Far, du måste bli tuff
Det är inte på liv och död
Det är mer som Fia med Knuff

Det är som att du är här Och stör
I ditt eget liv
Varför slår du dig själv För
När luften är fri?

Varför tål du inte skämt
Varför tar du I allt så ömt
Ur ett skratt känns ett Flämt
Från kallsupen Far nyss Tömt

Mor söker I en flaskhals
Efter lappen med Hemadress
Ut forsar det en gråtvals
Flaskposttraumatisk Stress

Mor drack up en Syndaflod
Ändå är sorgen inte Dränkt
Hon spårar tårar med Ekolod
Vad blir droppen har Hon tänkt?

Ur andedräkten som en Bris
Doftar han Mors Kärleksord
Han vet de är sanna på Alla vis
Men de känns inte Inombords

Töm och glöm I Mors Akvarium
Fullt I alger. Tomt på Sugmal
En blåval ljum värmer Hjärterum
Blåser ut kranium på Samvetskval

Jorma är en enslig Fyrvakt
Som leder I land och hav
Som försynt har dig I akt
Så du flyter an och bär Av

En undergiven Skepparhund
Som leder för att sen få Följa
Kapten på land om så på Grund
Om än kappsejsad I Vågors bölja

Där gråten vill dränka Alla skratt
Mäklar Jorma fred vid En gräns
Där Skagerack möter Kattegatt
Vaggar han vatten till Vila överens

Orkaner går över I Sorgespel
Sjösjuka drömmar ligger Spillt
Havet I stillhet är Närmast stelt
Men under strömmar Något vilt

Och värre än kaos och Oron
Är hur det känns nära Apati
Där andra fann varann I Tilltron
Är lugnet värst att vara I

Barnen I skymundan
Där I stormens ögonvrå
Kanske kan de blunda
Och drömma sig Därifrån

Alla barn som vi Skingrar
Som mellan stolarna Faller
Ses de mellan våra Fingrar
I fritt fall, som bakom Galler?

Ingen ser dem I periferin
De är dolda I ögonvrån
Men ur hörnet längst in
Syns det mesta ifrån

Alla barn är lika olika
Men en del liknar inga Alls
Ska dessa helst undvika
Att visa att de fanns?