Flickan Och Kråkan

Jag satt häromdagen och läste min tidning
En dag som så många förut
Och jag tänkte på alla de drömmar man drömt
Och som en efter en tagit slut

Då såg jag en bild av en flicka
Med en skadskjuten kråka i famn
Hon springer iväg genom skogen
Så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
Hon springer på taniga ben
Och hon hoppas och tror och hon bönar
Och ber att det inte ska vara försent

Och flickan är liten, hennes hår är så ljust
Och hennes kind är så flämtande röd
Och kråkan är klumpig och kraxande svart
Om en stund är den alldeles död

Men flickan hon springer för livet
Med en skadskjuten fågel i famn
Hon springer mot trygghet och värme
För det som är riktigt och sant

Och hon springer med tindrande ögon
Och hon springer på taniga ben
För hon vet att det är sant att det som pappa har
Sagt finns det liv är det aldrig försent

Och jag började darra i vånda och nöd
Jag skakade av rädsla och skräck
För jag visste ju alldeles tydligt och
Klart att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadskjuten kråka
Och jag är ett springande barn
Som tror det finns någon som kan hjälpa mig
Som tror det finns någon som har svar

Och jag sprnger med bultande hjärta
Jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber fastän
Jag egentligen vet att det redan är alldeles försent