Ballad Om en Gammalm Knarkare

In kom en gammal knarkare på Klara polisstation
Hans skor var våta och hans ögon kalla
Och när han skulle tala fick han inte fram en ton
För han kunde varken sjunga eller tjalla

Vi la honom i en ensamcell, hans säng var våt av blod
Så småningom gick han in och ut som barn i huset
En vacker dag dök han plötsligt upp med ett brev och på brevet stod:
"Jag offrar mina skor för det gröna ljuset"

Och alla började skratta åt vad som där stod
Och alla telefoner börja' ringa
Och våran kommissarie han skrek i vredesmod
"Vi vill ha glada buskap eller inga!"

Men då säger den här assistenten som alltså var en bra assistent
Han säger så här

Men jag öppnade brevet och jag läste som så:
Hej Bröder, lyssna nu till min historia
En gång var jag en vacker prins och lycklig som få
Min faders stolthet och min moders gloria

Särskilt tack till Bob Dylan här

En vacker dag emellertid, tog jag min första sil
Då öppnades mina ögon och jag skåda'
Bland alla stackars jävlarna som åker i fil
Och bor och dör och äter i en låda

Så jag gav bort min arvedel till första bästa svin
Som sprang iväg och köpte sig en fylla
Och bytte bort mitt vackra slott mot amfetamin
Som jag hade i små kapslar på en hylla

Det sista som jag bytte bort, det var min va– fa, vackra röst
Mot Adams äpple och för fagra Eva
Och lade mig att vila mellan två kvinnobröst
Och jag var trött och jag ville inte leva

Min fader dog av vrede och min moder dog av gråt
Och jag blev hatad utav mina bröder
Men jag gav fan i detta och jag gnola' en låt
Där jag bodde i en svinkvart på Söder

Här slutade brevet och inget öga torrt
Och kommissarien röt: "Nå, för satan!
Ge bort den fan ur cellen, se till att han kommer bort!"
Så där låg vår knarkare på gatan

Då ljöd en röst från himmelen så klar och så ren:
"Låt alla era skenkänslor fara!
För denna vackra prins, han gav bort allt vackert sken
Så därför skall han evinnerligen vara!"

Man trodde ju Gud fader här i vår stad
Ej skulle va välkommen, trodde du, ja!
Men femtio gamla knarkare som han stod i en rad
Och stampade och skrek: "Halleluja!"

Och fyra ljuva änglar tog hjärtat ur hans kropp
Och la det i en plastpåse med hans sprutor
Och sedan steg de sakta mot himmelen opp
Och nu är klockan mycket, dags att sluta!

Sture Rodin och jag ska börja med lite samba
Den här samban, som heter Deidres samba, framflyter i jag-form
Emellertid har den inga som helst självbiografiska inslag
Det vill säga vad mig anbelangar
Eh... annars så, den är lite skrytsam nämligen, den här visan
Men den handlar om en dam som hetter Deidre
Som jobbar på Copacabana mellan åtta och tolv
Åtta och två på eftermiddagarna
Hon bor på en favela och det är ett berg med mycket tätbebyggelse
Och inget varmvatten, men däremot hade de avlopp
Allt det rinner ner till de rika som bor nere i stränderna
Så på morgnarna innan hon går till jobbet
Så får henne små bröder bära vattten till henne upp för berget
Femtio hinkar som hon ska duscha sig i