Tyst Farväl

En blek eftermiddag
En tyst liten församling
Vi känner varann, vi är släkt
Vi sitter spridda i kyrkan
Jag konfirmerades där
Svarta byxor, vit skjorta, slips
Gick i skolan nere i backen
Lärde mig simma i sjön, fiskade

Under allt det som byggts där ute nu
Ligger ett annat land dolt
Mitt barndomsland
Där jag blev tonåring
Där jag var ung
Det är bara rester kvar av det
Men jag kan dra linjerna
Mellan de där resterna
Och se landet, känna det i mig
Jag kan ta på det, känna dofterna

Jag minns vilka vi var där
Du var smed, säger prästen
Ja, du var smed
En helig man, förr
Metallarbetare
Du betvingade järnet
Sot, eld, svett
Hammarens bankande mot städet
Röken från ässjan
Glöden, gnistorna
Och nu så tyst, så svalt
Men så ville du ha det
Helst inget

Som om du bara ville smita ut bakvägen
Som om du aldrig varit här
Som om du aldrig byggt det där huset
Det här landet
Det är kallt i kyrksalen efteråt
Kaffe, Schwarzwald
Begravningsbyrån har glömt likörglasen

Jag är säker på att du hade velat ha
Nånting till kaffet i alla fall
Kaptenslöjtnant, Drambuie
Men nu får avecen stå
Det är tyst därinne
Svalt, kallt

Vi pratar lite, vet inte riktigt vad vi ska säga
Vi känner varann, vi är släkt
Men vi känner inte varann
Och jag kände inte dig heller
Egentligen
Egentligen inte alls
Som om vi aldrig lär känna de som är närmast

Vi tar farväl av varann sen ute på parkeringsplatsen
I den där bleka eftermiddagen
Kör iväg i våra bilar
Och snart är du eld och rök igen
Stoft, bilder, minnen
Som om du aldrig varit här
Som om du är kvar
Som om du aldrig gett dig av

I bilen mot stan hör jag trummor
Fioler, flöjter, dragspel
Och jag tänker att så borde det ha fått vara
Ett avsked i buller och bång
För en eldens man
En järnets betvingare
I trots mot den förbannade döden
Som en hyllning till livet
Det som levts
Det vi försöker leva