Atlantis

Du för mig
Nånting jag lärt mig jag ska njuta
Begagna och förbruka
Jag för dig
Inkarnationen av förtrycket
En maktcentral av nycker
Med rätten att förhåna
Och underordna

Du och jag
Tror oss ha genomskådat lögnen
Den gamla riddardrömmen
Du och jag
Två som är trötta på det gamla
Beslutar att tillsammans
Väva nya mönster
Och öppna fönstren

Så ger vi oss hän
Som en stormvind över sanden
En berusande dans
Vi är uppfyllda av anden
I den benvita månglansen binds de nya banden
Inget av dem ska nånsin gå av

Aldrig nånsin
Inte våra
De är nya
De är starka som tusen kedjor

Gryningen
Duvorna skakar av sig ruset
Och kisar emot ljuset
Sol igen
Strålarna visar varje dammkorn
Varenda fläck får framtoning
Skuggorna blir dagrar
Och ögat klarnar

Vardagen
Plikter beblandar sig med famntag
Som lekar gör med allvar
Övningen
Vad är erfarenheter värda
Vad vågar vi begära
Av dom vi tror oss älska
Och av oss själva

Är nu viljorna redo
Att nötas mot varandra
Är nu luften tillräcklig
För båda två att andas
Är nu kärleken där
Eller är det nånting annat
Är det vi eller du eller jag

Är vi redo
Är vi starka
Eller är vi
Som vi lärt oss
Bara lata

Den som lever för att äga
Och inte ger nånting
Den förväxlar ofta kärlek
Med vanlig förälskelse

Men förälskelsen är flyktig
Som själva sommaren
Och vi måste också leva
Med att det faller snö
Med vind och regn och köld

Jag är ingen gud
Du är inte nån gudinna
Och jag blir aldrig slav
Du får aldrig bli slavinna
Men förmågan att älska
Är nödvändig att vinna
För att inte förlora sig själv

Till det gamla
Till det enkla
Det bekväma
Till det mönster vi måste bryta

Skymningen
Vi sitter vid elden som två narrar
Och fryser så vi darrar
Natt igen
Stjärnorna ler åt människobarnen
Som sitter i sin hage
Med ryggen mot varandra
Och håller andan

Ändå styr vi mot reven
Och jublar när vi strandar
Ändå höjer vi stolta förgänglighetens kalkar
Ändå offrar vi allt på fåfänglighetens altare
Där tusentals brunnit förut

Helt förgäves
Helt förbannat
Helt förtrollat
Helt förtvivlat och helt förlorat