Lokförarens Blues #9

Kolsvart kyla tränger in i ditt bröst och sprider sig i hela din kropp
Du hör ingenting men en iskall röst befaller dig att stiga opp
Staden sover medan dagen gryr, bara nån lampa som lyser
I en hållplatskur står en grabb och spyr, tjejen sitter och fryser

Bussen kommer och du går på, ställer dig tillsammans med dem
De ännu inte fattar att de alltid får stå, även om en plats står tom
Du stämplar in och du stämplar ut, flera gånger om dan
De kollar dig varenda minut, och mörkret faller i stan

Vi sätter oss ner och tar en öl
Och flyger vart vi vill
Vi kan lägga oss ner och sakta dö
Om det är det du vill

Han var en av alla de som växte upp vid Frölunda Torg
I en liten trea på bottenplan i en förort till Göteborg
Ingen sprang så snabbt som han, det var alltid han som vann
Och ingen hade drömmar som han, drömmar som aldrig försvann

När mörkret faller och du längtar bort känns det alltid för sent
När glöden slocknar finns det ingenting kvar, bara lite aska och ben
Kolsvart kyla tränger in i ditt bröst och sprider sig i hela din kropp
Du hör ingenting men en iskall röst befaller dig att stiga opp

Vi sätter oss ner och tar en öl
Och flyger vart vi vill
Vi kan lägga oss ner och sakta dö
Om det är det du vill

Han drömde om att bli lokförare, köra tåg genom hela vårt land
Han fastnade på varvet och jag hör om honom ibland
Han hade inte de rätta betygen för att bli den han ville bli
Så han banka' plåt på fartygen och lät det så förbli

Jag läste i GP en dag om en man som firade stort
Hans lag hade tagit medalj och han sprang runt plan som en hjort
Han hade följt sitt lag till final och rest landet runt som en tok
Tokig som få men lycklig ändå att äntligen få köra sitt lok