Arton Nätter, Nitton Dagar

18 nätter 19 dagar satt jag vid min moders bädd
jag såg henne slåss med döden
hon var mera arg än rädd
hon var nästan aldrig rädd

med en kropp full av slangar
och en vilja utav stål
förde hon den kampen tills hjärta slutade slå
för sin död kan ingen rå på

18 nätter 19 dagar satt jag vid min moders säng
varje dag sa hon åt mig... snälla du...
ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem

jag såg aldrig några tårar????
gav aldrig efter för sin svaghet
gav sig aldrig utan strid
men allt har sin utmätta tid
inte mycket man kan göra, finnas där som ett slags stöd
hur hårt man än slåss kan man inte besegra sin död
men hon gjorde ett gott försök

18 nätter 19 dagar satt jag vid min moders säng
varje dag sa hon åt mig... snälla du...
ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem

men även stålet vittrar sänder
det förtärs av tidens tand
jag sökte hennes blickar, och jag kramade hennes hand
jag fick ett leende ibland
jag tror aldrig att hon visste, det alla andra förstod
att hon var påväg till andra sidan
till andra sidan bron
över Karons mäktiga flod

18 nätter 19 dagar satt jag vid min moders säng
varje dag sa hon åt mig... snälla Rolf...
ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem...