Sång om syrsor

Jag kan inte längre höra syrsor, det är trist,
men det är en överkomlig brist.
Syrsans sång är inte någon oersättlig sång,
Men ändå jag minns en gång:
Det var då, det var en vår,
jag var knappa sjutton år,
och han var förstås min unge Casanova.
Han sa varmt och ömt,
vad, det har jag glömt,
men det var nånting han lova'.
Evig kärlek, ja jag tror,
det var nåt sånt han svor.
Jag var drakens fånge, han var sagans prins.
Liksom vaknad nyss, utav prinsens kyss,
jag såg honom i ögonen, och syrsor
sjöng sin serenad, jag minns att jag var glad,
men det är också nästan allt jag minns.
En dag kan det hända, det kan hända ganska snart,
tekniskt går ju allt med sådan fart,
att vi kurar hop oss i ett skrymsle på vår jord,
någon söker efter ord.
Det var då det fanns en värld,
den var inte mycket värd,
men den var vårt hem och syrsor sjöng om kvällen.
Vårar kom med grönt,
allt var ganska skönt,
åtminstone på vissa ställen.
Nu har solen blivit skymd
i Aniaras isblå rymd,
och vi tvivlar på att goda gudar finns.
Men jag minns en gång,
strsor sjöng sin sång,
för den som hade öra till att höra.
Kärlek, tro och hopp
var nåt vi då fann opp,
men det är också nästan allt jag minns.