Ödets sista bud

Dom satt i parken på en bänk
Två vålnader i skymningen
Hon såg på honom och han kände
oron i sin kropp
Hon var hans sista hopp
Hans liv var nästa slut
Han hoppades på ödets sista bud

Dom promenerade längs stans kanal
Irrade omkring ett tag
Hamna' på ett pensionat
med en skylt i blå neon
Och natten var ett tåg
av hetta, blod och ljus
Han gav sig inför ödets sista bud

I fjärran hördes en saxofon
när hon begav sej därifrån
Igenom persiennens hål
föll ljuset på hans hand
Hon gav sin sista slant
till tiggaren vid sitt hus
och glömde allt om ödets sista bud

Han vakna' i ett naket rum
Konstaterade att det var tomt
Sa till sej själv att allt var lugnt
och kände ingenting
Han titta' sig omkring
En tomhet utan slut
Kanske var det ödets sista bud

Tiden tickar, klockor slår
Han försöker följa hennes spår
Han hittar henne i hamnen där hon står
där sjömän i land
Han hoppas få en chans
Hur ska han stå ut
Han ber en bön om ett ödets sista bud

Dom säger, man ska låta bli
att tyda tecken i mitt liv
Men hon och jag var alltid vi
fram till vår sista dag
Hon var ett vårens barn
För mej rann tiden ut
Allt på grund av ödets sista bud