Kenneths Nya

Reflektioner från avstänket

När du ligger vaken, tänder av ifrån lyckligt gift
Blöt i svett av vad du sett som ditt livs bedrift
Med ett livstilsmagasin som din heliga skrift
Gick du vilse nånstans, hamna ur balans
Du ånga på och tog för sant att inga andra vägar fanns
Då ångrar du och hoppas på en andra chans
Och 47 veckors ångest gör dig tom och svag
Fast du skildras så stark i vart reklaminslag
Och kring ditt frukostbord syns inga leenden till
Fast du gjort allt som du kan för att få det som de vill
Så som ska va bra, så som det ska vara
Du längtar efter lyckan men gör ingen jävel glad
Och det de sa var ditt hem, det ser du aldrig till
För du slutar sällan kneget före fem
Stress och jäkt igen, blev så knäckt, min vän
Sex var länge sen, tv:n är din enda vän
Och där matas du med bilder av de som pallar mer
Reser lite mer, jobbar lite mer
Hänger hemma lite mer och håller fest får lite fler
Lyckligt lottade och ler i stadens finare kvarter
Men en vanlig löneslav ser mest inkassokrav
Stressar hem från jobbet för att hinna slappna av
Det är något skumt med det här
För du pallar aldrig leva som de där

Hon är fokuserad men frustrerad, känslomässigt ruinerad
Renskrubbad, avtrubbad och helt alienerad
Där finns Zoloft och Immigran mot sorg och migrän
Där finns parfym mot hennes doft, mot hennes krämpor finns en kräm
Hennes livslånga ansvar över dölja sina år
Skapar ångest inför mat på hennes armar finns det sår
Tiden går men hennes längtan efter lycka, den består
Vill gärna hitta kärlek men vet inte om det går
För hennes tid är för liten, hennes budget för sliten
Med en tvåa på Söder, med ett magsår som blöder
Hennes byxa, för tajt trots att hon äter light
Vågar aldrig ge inviten för hon har för tjocka lår
Om jag sköter mina kort rätt, om jag satsar cash på rätt häst
Om jag bara kunde vinna, om jag bara kunde hinna
Motionera den där milen, bara hade den där bilen
Skulle allting bli så bra, då skulle livet bli en fest
Om bara lönen blivit hög, om jag varit mindre trög
Om bara näsan vore rak, jag hade lite mindre bak
Skulle jag kunna le som de andra, dansa som de andra
Se ut som de andra och kanske känna samma sak

Den världen tycks smyckas
Av framgång och lycka
Jag ser inga förtryckta, bara hänryckta
Flyktiga förryckta i ett mörker utan lykta se
Den världen tycks krysta
Utan lust men med lysta stor
Vissa surrogat är vi tystade är vi folk
Ständigt samma jävla tjat om och om igen, känn igen

Stäng ditt magasin
Öppna ditt sinne för nog har du väl förstått
Att deras falska grin, allt de säger ska vara inne
Bara bör bli ett minne blott
För vi ska väl inte hyckla
Om att allt mäts med sjuka mått
Om man kan köpa sig sin lycka
Vad är vårt inre då för nåt?

Du köpte allt det där för att slippa vara ensam men
Ensam blev man, ensam är man
Ensam i ledan från måndan till fredan
Är man lämnad i sticket, svårt att fatta vilket
Val som fick dig att falla, alla andra tycks ju palla
Lyckliga, snygga enligt klyshor och mallar
Lyckliga, balla, ror pojektet i land
Kan allt du inte kan och fixar allt det där
Du aldrig lyckas med, så lätt att ryckas med
Försöka bli som dem och därmed tryckas ned
Förtryckta ser nånting de aldrig kan bli
Vill bli som det de ser och därför handlar de mer också
Hamnar man fel och har gått vilse nånstans
En vilsen själ försatt i trans ser sin chans på distans
Och mannen, det är lätt att tappa tron
När de lyckliga tycks leva i en annan dimension

Tror du på fullaste allvar att svaret finns utanför dig själv?
När alla röster tystnat, när du smetats med all skit
Tror du på fullaste allvar att vägen till lyckan finns där?
Utanför dig själv

Vid massiva uppviglande lögner
Sluta lyssna och le
Levande
Gå, gående
Kan du inte se att de gråter leende?
Att de lever döende?