Du tog mej

Du tog mej ur rännsten där jag låg
och grät, utfattig, naken, naken och rädd.
Du virade in mej i ditt långa hår.
Och bar mej sen hem, hem till din bädd.
Jag var ynklig och galen av för mycket för fort.
Jag var fylld av dårskap och död.
Du lät mej vila och höll mej sen kvar.
Du gav av ditt överflöd.
Jag hade släckt alla ljus som fanns
kvar, nyfödd och hungrig, hungrig och arg.
Jag frös som en främling i främmande land.
Jag var, jag var som en ensam varg.
Som en varg utan flock,
utan villebråds död, bara månen att fråga om svar.
När viddernas lockrop tjöt tomma som skal.
Då tog du hand om det som fanns kvar.
Jag hör hjärtat som dunkar, d
et slår sina slag, det är bara hjärtat, bara hjärtat som slår.
Jag tror inget annat än blodets rytm.
Jag tror bara väntan, väntan och vår.
Jag krossas av längtan.
Jag lider mej vill.
Jag vet att det enda som finns är
kvinna och man och dom barn som dom får
Ändå vill jag det som inte finns.