Min hast har blivit sjuk

Min häst har blivit sjuk, min mamma går på fenedrin
Min pappa har låst in mig i sin slåttermaskin
Kapten och Kalle sme'n har supit till och står vid gärdsgårn och svär
De kallar varann "Ni tölp" och "Du, din feta militär"

Storebror är sne för att mamma faller i gråt
Lillebror är sne för att ingen lyssnar på hans låt
Alla babblar även om en och annan råkar hålla käft
De verkar va i trängande behov av en psykoterapeut

En gång var du en god och glad och gullig, ball och stollig bohem
Det har blivit läge till och med för dig att fejsa dina problem

Jag går omkring i stan som en levande fossil
Tänder snett på soundet från varenda buss och bil
Tränger undan min tårar, tränger undan mina invektiv
Vad tjänar det till, vad är det för mening med mitt liv?

Jag har ingen teori och ingen ideologi
Jag vet ingenting om kärlek, ingenting om poesi
Allt jag kan kraxa fram är en och annan mossig schablon
Om att jag är aggressivitet och frid i en och samma person

Jag vill kasta loss och segla till ett skär där jag kan kasta ankar
Jag vill skölja bort min paranoja, dränka alla snea tankar

Sen vill jag smälla av och ligga där och spana i det blå
Planka alla balla tänkare som jag kan komma på
Det är ingenting särskilt med det, skrev till exempel Ferlin
Honom ska vi sno av, det verkar som han funnit melodin

Bob Dylan är på bettet och Cornelis är sne
Till och med Harry Truman börjar göra succé
I USA, och Bosse Setterlind, han är så hip, han är så bra
Men det är synd om mänskorna, som redan gamle Strindberg sa

Ingen vill betraktas som en nolla, alla måste ta chansen
Vissa kor blir heliga, andra slås ut i konkurrensen – de tar ambulansen

Herr von Oben kväver alla med ett glödande förakt
Alla kommer när han kallar, alla kollar vad han har sagt
Utom han själv, flytta stenen, jag har klaustrofobi
Det är inte helt cool att bryta samman i vår demokrati

Alla söker frid i själen, alla söker mor och far
Därom vittnar hysterin hos alla och envar
Det är därför som han skriker tänker ni, men det är bara som ni tror
Jag skriker för att jag vill bli beundrad och berömd och stor

Över åkern åker åkar-Åke i en gammal skraltig traktor
I fonden byggs en jättelik, ja monstruös reaktor – en osäker faktor

Fast du röker psykobraj och fast du super som ett svin
Är det inte därför himlen färgas grön och gredelin
De gycklar med vår jord och våra liv, jag lovar och svär
Så sant jag är neurotiker och Synnergren en pundig militär

Min märr har blivit sjuk, min mamma går på fenedrin
Min pappa har låst in mig i sin slåttermaskin
Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut
Du märker inte ens när det brinner i din egen, brinner i din egen knut