Snövit och de sju dvärgarna

Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som skönast i landet är.

Det fanns en gång för länge sen
En flicka så skön som en vårbris
Och hon hette Snövit
Hon levede i ett gammalt slott
Med sin styvmor som inte var snäll
Snövit var för vacker
Hon hade hår så mörkt som kol
Och hennes hud var vit
Det fanns ej nån som var så skön som hon.

För Snövit var vackrast i hela sitt land
Men styvmodern var svartsjuk och hon bad en man
Att döda sin dotter, men Snövit försvann
Och flydde sen till sju små dvärgars hus
Toker, Butter, Kloker, Blyger, Trötter, Glader, tjooo Prosit.

Hon städade, hon diskade
När dvärgarna jobbade hårt
I en liten gruva
Och Snövit hon var lycklig nu
Tillsammans med dvärgarna sju
Snövit hon var vacker
Men styvmodern som klädde ut sig
Hon kom på besök
Och Snövit smakade på hennes frukt.

För Snövit var blåögd och tänkte ej på
Att någon vill göra illa henne så
Hon åt utav äpplet som gumman då gav
Och strax därefter låg vår Snövit död.

När dvärgarna kom hem den dagen
Fann de att Snövit var död,
De grät av saknad många dar
Och satt bredvid kistan där hon låg,
Men ridandes det kom en prins
Upp på en häst så vit,
Han Snövit tog uti sin famn
Och kysste henne ömt.
Snövit, Snövit, Snövit, Snövit, Snövit, Snövit!

Och Snövit hon vaknade upp ur sin sömn
Och solen sken på himlen, alla dvärgar sjöng
För prinsen, prinsessan och sagan som blev sann
Uti ett lyckligt fjärran land.