Vid ett fönsterbord

Han satt där redan när jag kom och stirrade ut mot parken
Och det var höst och det var kallt och fullt av löv på marken
En liten grabb som blivit stor och som förlorat på rouletten
Som brutits av vinden som ett rö på öde slätten

Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer
Och sådana som tog sin roll, Gud vete om de ser mer
Det rapas upp i riksdagshus och kommunala stior
"Men finns det nåt för mig?", sa han, "i deras profetior"

Man önskar att man vore fri som fågeln under himlen
Som flyr sin kos när det blir kallt, grått och trist och rivet
Så binds man upp i vilsen ort, långt bort från livets vindar
Och offret får sin terapi och blir än mer förblindad

Men vad spelar det för roll att man sitter här och gråter?
Och tänker sig till gårdagen som aldrig kommer åter
Plötsligt är vi från varann nånstans i människovimlet
Och missar till och med den lilla bit vi ser av himlen

Till slut tog jag farväl och gick och ut i nattrafiken
Där satt han kvar i röken till salongs- och soulmusiken
Som tur fick jag en bil som hjälpte hem den tunga kroppen
Där låg jag tyst i baksätet och räknade de röda stoppen