Petter och Frida

Petter var från Knarrhult, en mil från Söderbärke
Och Frida var Gnisseltofta, socken uti Närke
Hon var glad i karlar och han var glad i kvinns
Ja, hör såna tokiga människor det finns

Hon gick i skogen och vallade korna på bete
Och han gick på vägen och grävde på nödhjälpsarbete
Han tjänade tretton och sjuttiotvå i veckan ifall att han snodde sig på
Det räckte till snus och till biobiljett
Ty Frida, hon skulle ha första parkett

Ofta de satt bakom gärdsgårn och kysste varandra
Och det hade de kläm på för de hade tränat på andra
En kväll satt så Petter med Frida på knät
Men hon bara snyfta och snusa och grät
Till sist slapp det ur 'na
"Åh Petter mig fräls, du måste, du måste nog ge mig en päls"

Petter, han gick där och grunnade länge på tanken
Till slut gick han in och tog ut några hundra på banken
Han köpte en päls ut av äkta kanin
Och en söndagsklänning av crêpe de Chine
En tjusig pyjamas av silkestrikå
Så stor att den kunde de ha båda två

Men nu börja Frida att bli lite grann högfärdstokig
Och hon tyckte att Petter var kantig och klumpig och krokig (för det var han)
Och hon blev så nobel och så kulturell
Så hon ville dansa på stans stadshotell
Och Petter, han fick ta och hyra en bil
Och till Askersund for de av som en pil

Och in på hotellet klev Frida med nosen i vädret
Men Petter, han stod där med tummen i svångremmalädret
Ja, se Frida den släppte de in utan prut
Men Petter, den tog de kastade ut
I pjäxor och skinnväst och utan rosett
Man kommer ej in uti stans socitet
Och som jag sa i början

Han var från Knarrhult, en mil från Söderbärke
Och hon var Gnisseltofta, socken uti Närke
Hon var glad i karlar och han var glad i kvinns
Ja, tänk såna konstiga mänskor det finns