En Landstrykares Morgonsång Till Solen

Sol, har du redan stigit
över tjärnen och heden?
Skrattar du redan bredmunt
med ditt ansikte gula?
Kom nu, så får du lysa
på slafsande trasor,
fattiga äro barnen dina,
magra och fula.

Sol, vill du höra visor
om isen och natten,
vägarna äro hårda och
stängda äro husen.
Nattrampet är jag trött av,
och morgonen är min plåga.
Sol, dina små prinsessor
äro rädda för busen.

Sol, varför är du vass
som en rispande skära,
finns intet moln
du kan smyga bakom?
Säj, varför kommer ljuset
så oförskämt nära?
Tar du dock kanske trasor
för blad och blom?

Sol, jag är nog en blomma,
en vandrande blomma,
gifthus det har jag också,
bakom trasiga blad.
Lys mig på mina vägar -
du är dock min moder!
Död och brott blommar
i ditt bländande bad.

Stackare mig som blott
har dig till moder!
Sol, du som föder tusen
små stinkande liv!
Sol, du är blott en måne
på hemlösas vägar!
Sol, för de syndsvarta
är du skarp som en kniv!

Sol, jag är full av hädelse,
skynda dig, göm dig!
Skälvande må jag krypa ihop
här i skuggan och gråta,
sol, om du är min moder,
gå undan och glöm mig,
sol, vill du inte torka mig -
kinderna äro våta!