Ugglans sång

I staden går ett stråk av skämd odör,
En doft av något vidrigt, ruttet stiger
Ur ämbetsverk, i vilka spinns intriger
Av ämbetsmän som ingen ser och hör.

Men lukten genomtränger allt och blandas,
Med den perfida pyr uppbrott
Som mord och stöld, ett korrumperat rått
Klimat det råder, det är svårt att andas.

Världens ondska kan lagens armar aldrig nå,
Ugglan sticker inte huvet i sin vinge.
Han vet att man kan ta allt som man ej kan få,
Men har också sett det onde lida kval,
Och vet att skurken vill ha frid om blott han finge,
Och lyda hederns stränga lagar och moral.

Jag är en uggla, en gammal ruggig uv,
Så förlåt madame, förlåt mig om jag stör er.
Men tiden är ond, och snart ni också för er
Som ett nedrigt stycke plebejiskt fulen tjuv.

Se, katt och råtta driver skamlöst spel,
En pakt de slutit mitt på ljusa dagen.
Och jokern, som med döden skrattar åt lagen,
Nåväl, finns det nåt hopp för vår egen del?

Men ge ej upp, madame, och allt är förgäves,
Nu är ni en dam med stil och behärskat sätt.
Och ugglan fångar sitt byte, när så bara kräves,
Låt brottets vanvett sin tid få så grym igen,
Sedan sin så graciöst vår lag och rätt.
Rättvisans uggla lyfter först i skymningen.