Café Europa

Här är en man i smoking klär
En sliten rock han dock salongsvant bär
Och snart den faller som en striptease
Ej sanningen får döljas på nåt vis

Dem honom ej med kylig ironi
Fast mer med djup och tårfylld sympati
Så brister han i ren anständighet
Hans nakenhet
Av tårar skyls diskret

Nåväl, jag ska mig fatta mycket kort
På ett café av allra värsta sort
Min ångest sövde jag en hässlig natt
Med sprit och cigarett jag ensam satt
Och framför mig en flicka fick jag se
Så ung och söt, rätt blek och smått blasé
Och läppar målade av sån excess
Där i Café Europas grå tristess

Där utanför i natten upp det blåst
Till storm, och människor alla dörrar låst
För vindens kvast som sopar gatan ren
Från skräp, och minnena av sommaren
Så bitterljuvt jag mig till minnes drog
Så älskligt det förgångna mot mig log
Där samhällsreformister hoppfullt drömt
Och trä'n i Guds natur omfamnat ömt

Men en politisk kris nu härjade i värden,
Åh, och allting färgade
Med ton av höstförfall och diskrepans
Av agiterande, och tango-dans
Och flickan som framför mig plötsligt stod
På geton(?), sänkte blicken och upp drog
Sin kjol, och rodnade med infam nobless
Där i Café Europas grå tristess

Åh, hjälp mig, strumpebandet lossnat har,
Sätt prydligt på det nu så är du rar,
Så hon och peka på sitt ena lår,
Och ned för kinden trillade en tår,
Jag fingra med nylon och strumpan sval,
Och med ett elakt skratt jag bandet stal,
Så röd och het blev kind som nyss var blek
Så dödstyst i caféet, när flickan skrek:

Kanalje där! Åh, se vad du gjort, en tjuv så djärv,
Som feg i stort,
Men månen över staden lyste på tjuvar och kanaljer denna natt
Ty skamlösheten rodnade i natt, man hyllar skurk,
men den som är polis föraktas till och med av
sin metress, där i Café Europas grå tristess.

Publik, hör upp det var min vittnesbörd,
Jag hoppas ni till tårar blivit rörd.
Och ni i vita handskar av glassé,
Ni illa grinar vid ert ljumma te.

Men flickan, ja hon flydde stans finess,
Hon rodnar lantligt nu bland kor och gäss,
På landet, en idyll, en ankdamm lik,
Långt bort från strumpeband och politik.

I stan hörs agitatorns gälla röst,
Med yvigt hår han står i blåsig höst,
Och tango dansar man på Royarbar,
I dämpat ljus, man dansar par om par.

Men ensamvarg som irrar med sin blick,
En jagad männska som ej värme fick
Han drömmer lojt om en perfid karens
Där i Café Europas grå tristess.