Lokes Smädelser (Komplett Version)
Tidens gudar, som jag smädat
Smäda vill jag än en gång!
Tidens gudar, som jag hädat
Häda vill jag i en sång!
I han makten, jag har ordet
Jag har ordet i min makt
Tretton ären I vid bordet
Det betyder, har man sagt
Dödsfall, ofall, onda tider
Gudar, tagen Er i akt
Ty vad rättnu tiden lider
Gudar, varen på Er vakt!
Det är sant, jag fordom suttit
Vid Ert gudabord som gäst
Edan bindeln väl I knutit
Släpad blev jag till Er fest
Därför ock, vad I förbrutit
Känner Loke kanske bäst!
Vämjdes jag vid fyllda faten
Av Ert vin jag ej blev glad
Och Er sång tog smak av maten
Men var tunn som kittelns spad
Gudar, därföre I haten
Loke, som Ert lov ej kvad!
Nej, jag vill Ert lov ej kväda
Icke sjunga för Er mat
Nej, jag vill Er heldre häda
Med mitt stora, sköna hat!
I han sträckt min bål på bergen
Och bland isar rett min grav
Se'n den lille lömske dvärgen
Skurit mina senor av
Fast I bundit mina händer
Och min fot i järnet smitt
Fast I brutit mina tänder
Än min tunga smädar fritt
Jag Er hemlighet förrådde
Gudar, det var allt mitt brott!
Och min tunga dock Er nådde
In i Era fasta slott
Jag förrådde Era funder
Och Er falska helighet
Trodde ej på Era under
Ej på Er odödlighet
Därför Loke ock av Eder
Nämnes främst bland smädare
Det han räknar sig till heder —
Han förrått förrädare!
När den svage straffar styrkan
Då nämns straffet hämnd
Jag ej våldet gav min dyrkan
Hämnd min bragd är därför nämnd
Väl! Jag hämnats då, I gudar
Jag har hämnats, hören det!
Jag har slitit Era skrudar
Visat fram Er nakenhet!
Eder gudstjänst jag föraktat
Edra stoder slagit kull
Och den gyllne kalven slaktat
För att se om den var mull
Jag har rivit templets murar
Jag har brutit altarskrank
Jag har öppnat stängda burar
Jag har störtat murkna plank
Jag har hämnats, gudasköka
Hämnats all min ungdoms ve
Då jag tvangs för dig att röka
Och du bröt mig ner på knä!
När jag sanningen fick slunga
I Ert anlet, gudapack
Då Er himmel syntes gunga
Och Er gamla skottmur sprack
Gudakärngar, gudagubbar
Ränna yra efter skygd
Hängsla byxor, knyta stubbar
För att dölja skrumpen blygd
Styrkan letar sina lansar
Skönhet plockar fikonlöv
Dygden tar sitt gyllne pansar
Rätten gör sig blind och döv
Lögnen går till dikets renar
Fångar ormar i dess dy
Binder dem i bergets stenar
Att i Lokes anlet spy
Och nu ligger Loke bunden
En mot hundra var hans sätt
Men i lumpna gudarunden
Skrikes dock om oförrätt
Bunden ligger han på hällen
Men hans tunga än är fri
Och de gamla gudaskrällen
Darra ännu vid hans skri
Ty i smärtans långa nätter
Makan vid hans hårda bädd
Ställer sig för ormens etter
Räcker bägarns svala brädd
När då lömska ormar måtta
Sina hugg mot hennes bröst
Då hörs Loke ej bespotta
Men som stormen blir hans röst
När han riste sina bojor
Det i bergens hällar skrall
Och i borgar och i kojor
Mänskor vänta världens fall
Då hör Loke upp att smäda
Men ur mörka ögonvrån
Blixtar ljunga, fräsa, sveda
Och han ropar på sin son
Midgårdsormen, världsförstörarn
Rasslar då med fjällig kropp
Stjärten rörs av världsförgörarn
Ner vid Wolgas vilda lopp
Och det prasslar och det brakar
I Wolchonskyskogens snår
Och i Pyrenées det knakar
Där hans buk i ringlar slår
Men med bröstet argt han piskar
Seine, en gammal helig flod
Från vars stränder än det viskar
Om förlossning och om blod
Men var ormen huvet döljer
Fege gudar, frågen I
Framtid evigt nutid följer
Svaret skall Er forntid bli
Ty när han sitt huvud reser
Gudar, då är tiden all
Hören I då ormen väser
Svårt är ej att spå Ert fall!
Då går branden över världen
Bränner allt som brännas bör
Skedar guldet ifrån flärden
Men vad leva skall, ej dör
Och den gamla torra jorden
Nu i fruktbar aska bytt
Och av elden renad vorden
Avlar, föder fram på nytt
Då i evigt gröna lunder
Vandrar fri en nyfödd släkt
Villad ej av gudafunder
Som de forne andar bräckt
Då I ären döde alla
Gamle gudars skrala ätt
Födde voren I att falla
Då I ormens huvud sett
Men vid Era svarta bårar
När I slutat Edert lopp
Loke äger inga tårar
Blott sitt evigt unga hopp
Sina smädelser han sände
Störde Eder gudaro
Ty han trodde på den Ende
Ej på Er han kunde tro
Över Era gravar ljudar
Fridfullt som ifrån en vän
Här I vilen, Tidens Gudar
Evighetens lever än!
Tidens gudar, som jag smädat
Smäda vill jag än en gång!
Tidens gudar, som jag hädat
Häda vill jag i en sång!
Smäda vill jag än en gång!
Tidens gudar, som jag hädat
Häda vill jag i en sång!
I han makten, jag har ordet
Jag har ordet i min makt
Tretton ären I vid bordet
Det betyder, har man sagt
Dödsfall, ofall, onda tider
Gudar, tagen Er i akt
Ty vad rättnu tiden lider
Gudar, varen på Er vakt!
Det är sant, jag fordom suttit
Vid Ert gudabord som gäst
Edan bindeln väl I knutit
Släpad blev jag till Er fest
Därför ock, vad I förbrutit
Känner Loke kanske bäst!
Vämjdes jag vid fyllda faten
Av Ert vin jag ej blev glad
Och Er sång tog smak av maten
Men var tunn som kittelns spad
Gudar, därföre I haten
Loke, som Ert lov ej kvad!
Nej, jag vill Ert lov ej kväda
Icke sjunga för Er mat
Nej, jag vill Er heldre häda
Med mitt stora, sköna hat!
I han sträckt min bål på bergen
Och bland isar rett min grav
Se'n den lille lömske dvärgen
Skurit mina senor av
Fast I bundit mina händer
Och min fot i järnet smitt
Fast I brutit mina tänder
Än min tunga smädar fritt
Jag Er hemlighet förrådde
Gudar, det var allt mitt brott!
Och min tunga dock Er nådde
In i Era fasta slott
Jag förrådde Era funder
Och Er falska helighet
Trodde ej på Era under
Ej på Er odödlighet
Därför Loke ock av Eder
Nämnes främst bland smädare
Det han räknar sig till heder —
Han förrått förrädare!
När den svage straffar styrkan
Då nämns straffet hämnd
Jag ej våldet gav min dyrkan
Hämnd min bragd är därför nämnd
Väl! Jag hämnats då, I gudar
Jag har hämnats, hören det!
Jag har slitit Era skrudar
Visat fram Er nakenhet!
Eder gudstjänst jag föraktat
Edra stoder slagit kull
Och den gyllne kalven slaktat
För att se om den var mull
Jag har rivit templets murar
Jag har brutit altarskrank
Jag har öppnat stängda burar
Jag har störtat murkna plank
Jag har hämnats, gudasköka
Hämnats all min ungdoms ve
Då jag tvangs för dig att röka
Och du bröt mig ner på knä!
När jag sanningen fick slunga
I Ert anlet, gudapack
Då Er himmel syntes gunga
Och Er gamla skottmur sprack
Gudakärngar, gudagubbar
Ränna yra efter skygd
Hängsla byxor, knyta stubbar
För att dölja skrumpen blygd
Styrkan letar sina lansar
Skönhet plockar fikonlöv
Dygden tar sitt gyllne pansar
Rätten gör sig blind och döv
Lögnen går till dikets renar
Fångar ormar i dess dy
Binder dem i bergets stenar
Att i Lokes anlet spy
Och nu ligger Loke bunden
En mot hundra var hans sätt
Men i lumpna gudarunden
Skrikes dock om oförrätt
Bunden ligger han på hällen
Men hans tunga än är fri
Och de gamla gudaskrällen
Darra ännu vid hans skri
Ty i smärtans långa nätter
Makan vid hans hårda bädd
Ställer sig för ormens etter
Räcker bägarns svala brädd
När då lömska ormar måtta
Sina hugg mot hennes bröst
Då hörs Loke ej bespotta
Men som stormen blir hans röst
När han riste sina bojor
Det i bergens hällar skrall
Och i borgar och i kojor
Mänskor vänta världens fall
Då hör Loke upp att smäda
Men ur mörka ögonvrån
Blixtar ljunga, fräsa, sveda
Och han ropar på sin son
Midgårdsormen, världsförstörarn
Rasslar då med fjällig kropp
Stjärten rörs av världsförgörarn
Ner vid Wolgas vilda lopp
Och det prasslar och det brakar
I Wolchonskyskogens snår
Och i Pyrenées det knakar
Där hans buk i ringlar slår
Men med bröstet argt han piskar
Seine, en gammal helig flod
Från vars stränder än det viskar
Om förlossning och om blod
Men var ormen huvet döljer
Fege gudar, frågen I
Framtid evigt nutid följer
Svaret skall Er forntid bli
Ty när han sitt huvud reser
Gudar, då är tiden all
Hören I då ormen väser
Svårt är ej att spå Ert fall!
Då går branden över världen
Bränner allt som brännas bör
Skedar guldet ifrån flärden
Men vad leva skall, ej dör
Och den gamla torra jorden
Nu i fruktbar aska bytt
Och av elden renad vorden
Avlar, föder fram på nytt
Då i evigt gröna lunder
Vandrar fri en nyfödd släkt
Villad ej av gudafunder
Som de forne andar bräckt
Då I ären döde alla
Gamle gudars skrala ätt
Födde voren I att falla
Då I ormens huvud sett
Men vid Era svarta bårar
När I slutat Edert lopp
Loke äger inga tårar
Blott sitt evigt unga hopp
Sina smädelser han sände
Störde Eder gudaro
Ty han trodde på den Ende
Ej på Er han kunde tro
Över Era gravar ljudar
Fridfullt som ifrån en vän
Här I vilen, Tidens Gudar
Evighetens lever än!
Tidens gudar, som jag smädat
Smäda vill jag än en gång!
Tidens gudar, som jag hädat
Häda vill jag i en sång!
Credits
Lyrics powered by www.musixmatch.com
Link
© 2024 All rights reserved. Rockol.com S.r.l. Website image policy
Rockol
- Rockol only uses images and photos made available for promotional purposes (“for press use”) by record companies, artist managements and p.r. agencies.
- Said images are used to exert a right to report and a finality of the criticism, in a degraded mode compliant to copyright laws, and exclusively inclosed in our own informative content.
- Only non-exclusive images addressed to newspaper use and, in general, copyright-free are accepted.
- Live photos are published when licensed by photographers whose copyright is quoted.
- Rockol is available to pay the right holder a fair fee should a published image’s author be unknown at the time of publishing.
Feedback
Please immediately report the presence of images possibly not compliant with the above cases so as to quickly verify an improper use: where confirmed, we would immediately proceed to their removal.