Lågornas Rov

Jag byggde ett hus utav fura och grus,
modellen för den fattiges hem.
Jag låg där och sov uti min alkov
när dörren slogs upp av en vän.
Jag skyndade mig ut för det brann i mitt hus,
jag hade glömt att släcka ett ljus.
Men huset mitt är borta, det är borta
jag såg hur det brann och försvann.
Ja huset mitt är borta, det är borta.
Borta i lågornas rov.
Vi kämpade och slet i ett ringlande led
med spänner som langades fram.
Men det var hett som i en ugn, att få släckt var en lögn
och det var knappt man trodde det var sant
när lågorna spreds uti vårt kvarter,
i sin brännande hunger för mer.
Kvarteret det är borta, det är borta
jag såg hur det brann och försvann.
Kvarteret det är borta, det är borta.
Borta i lågornas rov.
Att släcka en brand utan brandman till hands,
det var inget som visade gott.
Så jag sprang efter hjälp, när en stämma så gäll
gav hals över kyrkogårn'.
Det var prästen som skrek från sitt klocktorn i ek,
där det straffet för människorna svek.
Men kyrkan den är borta, den är borta
jag såg hur den brann och försvann.
Ja kyrkan den är borta, den är borta.
Borta i lågornas rov.
Det var aska och sot efter lågornas rov,
det var svart som den mörkaste natt.
Utan någonstans att bo, utan hopp eller tro,
strök jag fram som en herrelös katt.
Ja allt som var kvar var ett rykande skal,
och den skyldige; det var jag.
Men staden den är borta, den är borta
jag såg hur den brann och försvann.
Ja staden den är borta, den är borta.
Borta i lågornas rov.
Jag huset mitt är borta, det är borta
jag såg hur det brann och försvann.
Hela staden den är borta, den är borta.
Det var året då Göteborg brann.