Jag fattar ingenting

Inte en dag yngre skriver jag en sång
Jag har ältat alla ord här över muggar och glas
Vi kom varandra närmre du och jag i vår
Och jag är tacksam för att du orkar lyssna

En sommar igen, kanske nå'n vecka på landet
Kanske nå'n helg i nå'n storstad söderut
Du och din tjej och jag och min son ibland
Planerna, är skönt om de kan flyta lite nu

Fan, det värker, det ilar då och då
Det känns ibland som om alla har förstått utom jag
Att världen står och pekar, stackars han som tror att livet är en dröm
Han borde ta ett jobb

Jag drack en kaffe hos Louise på hennes uteplats igår
Hembakt och en son som lärt sig cykla just
Hon berätta' sin historia och om styrkan hon fått
Hur värdena ändras när sjukdomar kommer

Och jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem
För hur svag jag har varit och hur fel jag har haft
Två öl senare var Skånegatan ändå lite lockande
Och framtiden ljus

Jag fattar ingenting

Ännu inte äldre tar jag flyget härifrån
Och tänker att jag blivit lite starkare nu
Tänker att jag bara måste se mig om och leva lite mer
Ja, du vet hur jag är

Men sen i mörkret på hotellet i lappsjukans klimax
Klickar jag fram bilder som jag har i telefon'
Hon och jag i taxi på väg från Gorkijparken
På ett sista försök i Moskva

Ja, nu minns jag det som varmt det där som frös i TV-soffan
Dagarna vi inte orkade prata med varann
Jag tvivlar än en gång och strör ut frågorna på bordet
Nå'n säger nå'nting, nå'n annan nå't annat

Jag kunde säga att jag önskar hon förstod
Men det är inte det, jag vill nog bara ändra sanningen
Nu går solen upp och jag står på en balkong
I ett land jag aldrig känt och tittar österut

Ett land jag aldrig känt med nya smaker att förnimma
Steg som måste tas och mina hyllor för mig själv
Stolt som en bödel som bara gör sitt jobb
Väntar jag på frälsning och förståelse

Jag fattar ingenting

Jag fattar ingenting och jag ser bara tecken
Bilder säger stanna och bilder säger gå
Vi pratar inte mera eller gifter oss till hösten
Saker förändras när tiden går

Har jag väntat mig för mycket, blåste jag iväg?
Jag ser tillbaka på en radda av affischer
Jag tror jag drömde om ett liv bara utan korridorer
Utan korridorer skulle jag bli lycklig

Du kände mig när åren var terminer
När sommaren var helig och nätterna var allt
Du har var't densamma som en klippa genom tiden
Med en hand som verkat räcka åt oss alla

Minns du när vi satt utanför Strandbadet i Falkenberg
Och lyssnade på när havet blåste in
Det var långt innan henne, det var långt före allt
Men jag kan inte komma på att jag sakna' nå't då

Jag ser regnet komma närmre över floden
TV:n dövar tystnaden i mörkret
Tid, tid
Inte en dag yngre skriver jag en sång

Jag fattar ingenting