Rallarevisa

Han var en fattig rallare i Sveriges långa land
Som baxat sten och burit räls, och schaktat grus och sand
Som sovit i baracker uti Kiruna och Sveg
Som älskades och hatades ty stormig var hans väg
Och Johan Alfred Johansson, det var hans stolta namn
Och aldrig ska det glömmas ifrån Sveg till Simrishamn

I rök och damm han bröt sig fram med slägga och med spett
Och på hans stråt blev marken våt av tårar, blod och svett
Och mången fager tärna som han slöt uti sin famn
Hon tappade förnuft och sans och viskade hans namn
"O Johan Alfred Johansson, du är en härlig man
Du gör precis rakt som du vill och jösses, vad du kan"

Han handskades med kort och sprit, med krut och dynamit
Och söp och slogs och jobbade med samma sega flit
När knivar blänkte vasst och kallt i månens bleka sken
Då stod han lugnt, hans slag föll tungt var gång som smockan ven
Ty Johan Alfred Johansson, han var en modig man
Och den som inte stannade, han flydde och försvann

I Narvik och i Boden, Vilhelmina, Östersund
I Orsa, Sveg och Hede, Bollnäs, Ljusdal, Hagalund
Berättas det i bygderna om allt vad han har gjort
Med hacka och med spade, och med flaskor och med kort
Och mången gammal flamma går och drömmer än idag
Om Johan Alfred Johansson och om hans rallarlag

Men nu så är han borta ifrån slagsmål och från knog
Han hängde sig i våras i en tall i Årsta skog
Han gick sin väg från gikt och värk, från fattigdom och nöd
För Johan Alfred var det kanske en naturlig död
Men aldrig ska man glömma uti Sveg och Nynäshamn
Att Johan Alfred Johansson, det var hans stolta namn