Efter Balen

Härligt musiken den klingar,
uti den stora sal.
Fötterna lik som fått vingar,
upp på en gladare bal.
Allting det strålar och blänker,
timme efter timme går.
Ingen på morgonen tänker,
medan valsen den går.

Men hon går ändå på balen,
fast lillen är sjuk ikväll.
Man hör där nere i salen,
hon är ju så nöjd och så säll.
Vad bryr hon sig om hemmet,
blått hyllning av herrar hon får.
Hon är berömd, lillen är glömd,
medan valsen den går.

I bland en lysande skara,
har hon de vackraste drag.
Hon tycks då skönaste vara,
dansar med vårdslöst behag.
I bland en mängd kavaljerer,
hon glödande blickar får.
Men hennes man, där hemma går han,
medan valsen den går.

Snart äro fröjderna flydda,
vännerna skils från varann.
Hustrun i dörrn till sin hydda,
möts av sin gråtande man.
Men ej ett ord han säger,
pekar på vaggan blått.
Allt är för rött, lillen har dött,
medan valsen den gått.

Med vidöppna ögon hon stirrar,
på vaggan där lillen är.
Hon vansinnigt skrattar och springer,
lillen som varit så kär.
All livets lycka försvunnit,
blått för en enda natt.
Å nu till sist, lillen hon mist,
medan valsen gått.