Harpan

I ensliga stugan en kulen kväll
steg Gunnar med bark ifrån skogen.
Till bröd skall den bakas på ugnens häll,
men icke ett mjöldoft fanns i hans tjäll
och icke ett ax uppå logen.

Då kommo emot honom barnen två,
med bleknande kinder, de arma.
Giv bröd åt oss fader, vi hungrar så,
ack, lät oss allenast en smula få.
Jag har intet, Gud sig förbarma.

När moder bars bort på den svarta bår
och när under mullen dess kista,
blev gömd uppå vallen, där kyrkan står.
en kaka du gav, den var vätt av din tår.
Säg fader, o var det den sista?

Ack barn, jag har ingen att ge er i dag,
men Gud skall i morgon väl sända,
den hjälp vi förbida utav hans behag.
O, varen blott stilla och nöjda som jag.
I morgon här bakas kan hända.

Då tog han från mossiga väggen ner
sin harpa, vad makt i dess stämma.
De hungrande små icke klaga mer.
På infallna kinderna, glädjen ler
och klangen kan plågorna hämma.

Med ansiktet bortvänt att dölja sin tår,
att icke sin ängslan förråda.
Nu fadern en muntrande polska slår,
och barnen de dansa och kvällen förgår,
tills trötta de somnade båda.

Vid bädden av strå, där de slumrade än
då bad han: O Gud, ifrån nöden
befria dem du, alla lidandes vän.
Det skedde, de vaknade aldrig igen.
Befriaren kom, det var döden.