I Året 1800

I året artonhundra, ja det var nittiotre.
Till kronans tjänst till Stockholm jag drog som ni får se.
Jag tog farväl av hemmet och sade till min vän:
kanske du har en annan förrän vi ses igen,
förrän vi ses igen.

Men flickan grät och sade: Nej, det får aldrig ske,
hur långt du än vill resa, min allra käraste.
De orden kom från hjärtat i hennes unga bröst.
Å, stanna du här hemma och skänk mig ro och tröst,
å skänk mig ro och tröst.

Så reste jag, så kom jag till Sveriges huvudstad,
jag glömde snart Alfhilda och levde frisk och glad.
Två månader förgingo sen skrev jag henne till.
i brevet stod det orden jag här omtala vill,
jag här omtala vill.

Idag Alfhilda, skriver jag ett sista brev till dig,
du söka må en annan och evigt glömma mig.
Mitt hårda hjärta bankar, när jag skrev dessa ord:
då får mig evigt glömma på denna världens jord,
på denna världens jord.

Alfhilda fick snart brevet å grät och skrev alltså,
min vän, är det din mening, hur skall det för oss gå?
Ty jag har nu här hemma en liten son så rar,
för hans skull vill jag bedja dig, å huld oss var,
å huld oss var.

Jag läste detta brevet för alla på kasern,
korpraler, artillerister, som äro landets värn.
Ja spe och skratt blått hörde, jag själv var full av hån,
jag gjorde spe åt brevet, Alfhilda och dess son,
Alfhilda och dess son.

Men en kamrat inföll nu, som vi min sida stod,
det brevet har den sorgsna visst skrivit med sitt blod.
Och du gör synd mot henne som trofast var mot dig,
det kom en tår i ögat på honom och på mig,
på honom och på mig.

Redan nästa morgon -------------,
det kom ett brev från hemmet, Alfhilda din är död.
Och du var största skulden att hon gick ur livet härn,
ty gruvligt har du syndat mot gud och mot din vän,
mot gud och mot din vän.

Det sägs när hon fick läsa ditt brev så fullt av hån,
så tog hon upp ur sängen sin lille rare son.
Smyg skogsväg ner till Linnsjön och där försvann hon glatt,
igår den tolfte juli en vacker sommarnatt,
en vacker sommarnatt.

Jag reste hem, då fann jag ett brev vid trädets rot,
jag läste detta brevet så fort jag tog emot.
I allra sista raden, hon skrivit dessa ord:
För din skull Alfred dör jag, som glömt mig på vår jord,
som glömt mig på vår jord.

Så gick jag över bergen och ner till Linnsjöns strand,
där flöt ett lik, gud hjälp mig, jag drog det upp på land.
Och ögat börjar tåras när som jag därpå såg,
det var Alfhilda och min son, som där framför mig låg.

Nu vilar hon i graven med barnet på sin arm,
det slumrar ljuvt i döden invid sin moders barm.
Men jag går genom världen min ödesdigra gång,
och härmed får jag ända min sorgerliga sång,
min sorgerliga sång.